Nu när det värsta från förra veckan har gått över och jag börjar må lite bättre igen så ska jag även försöka ta tag i min vikt. Dels för att orka med mitt jobb som jag tycker är så kul men även för att orka hänga med både i min dotters och barnbarns tempo.
Jag har ju faktiskt lyckats tidigare att gå ner lite i vikt för många år sedan men som livet varit
de senaste 5 åren så har inget funkat men nu kanske det börjar vända...
Så nu ska jag börja på måndag då jag antar att hela helgen kommer gå i ett då jag jobbar långa dagar båda dagarna.
Jag har även börjat tycka att det är roligt att handarbeta igen så nu ska jag även försöka mig på nya projekt inom det området. Så om något skulle bli klart av alla mina projekt så kommer det bilder.
Hoppas att ni har det bra där ute och ta hand om er.
Kram från mig
torsdag 23 februari 2017
söndag 19 februari 2017
Hur mycket mer ska hända?
Nu får det vara bra. Sen oktober har det varit bilolycka, lungemboli, polisförhör, cancerdiagnos, självmord, operation för cancern, rättegång och begravning. Många händelser på bara 5 månader.
Och sen har man en chef som anser att man bara ska prata om det ett par ggr sen ska man lägga allt detta bakom sig. Hur ska man göra det när man ser en lastbil komma emot en nästan dagligen? Tankar på den som mördade och den som dog? Eller tankar på min kusin som valde att avsluta sitt liv endast 23 år gammal? Rädslan att man kanske blir skadad så illa så man blöder massor pga blodförtunnande?
Massor av tankar går runt i mitt huvud och jag önskar att alla tankar bara kunde ta en semester och komma tillbaka en och en så jag kan få bearbeta dem en i taget.
Tanken på att gå utanför dörren får mig att gråta utan anledning, smärta i bröstet och blir trött bara av att ta mig halvvägs från punkt A till punkt B. Önskar verkligen att jag bara kunde få vara ensam och få sova hela tiden för jag orkar verkligen inget verken fysiskt eller psykiskt.
Men så länge jag kan ta mig ur min säng så antar jag att man måste fortsätta le och försöka vara som vanligt...
Mest synd är det om barnen som inte kan fatta varför deras annars så glada, skämtsamma och skrattande mamma bara sitter och gråter och inget orkar.
Jag undrar hur länge det tar tills någon verkligen fattar hur trött och dåligt jag mår.
Så jag hoppas att ni som läser detta verkligen frågar hur era kära mår och vågar se hur de verkligen mår...först då kan ni kanske hjälpa de som drabbats av deppression.
Ta hand om er och era kära
Och sen har man en chef som anser att man bara ska prata om det ett par ggr sen ska man lägga allt detta bakom sig. Hur ska man göra det när man ser en lastbil komma emot en nästan dagligen? Tankar på den som mördade och den som dog? Eller tankar på min kusin som valde att avsluta sitt liv endast 23 år gammal? Rädslan att man kanske blir skadad så illa så man blöder massor pga blodförtunnande?
Massor av tankar går runt i mitt huvud och jag önskar att alla tankar bara kunde ta en semester och komma tillbaka en och en så jag kan få bearbeta dem en i taget.
Tanken på att gå utanför dörren får mig att gråta utan anledning, smärta i bröstet och blir trött bara av att ta mig halvvägs från punkt A till punkt B. Önskar verkligen att jag bara kunde få vara ensam och få sova hela tiden för jag orkar verkligen inget verken fysiskt eller psykiskt.
Men så länge jag kan ta mig ur min säng så antar jag att man måste fortsätta le och försöka vara som vanligt...
Mest synd är det om barnen som inte kan fatta varför deras annars så glada, skämtsamma och skrattande mamma bara sitter och gråter och inget orkar.
Jag undrar hur länge det tar tills någon verkligen fattar hur trött och dåligt jag mår.
Så jag hoppas att ni som läser detta verkligen frågar hur era kära mår och vågar se hur de verkligen mår...först då kan ni kanske hjälpa de som drabbats av deppression.
Ta hand om er och era kära
tisdag 24 januari 2017
Det senaste året 2016
2016 var ett händelserikt år. Från Januari till början av Juni gick jag klart på komvux och fick äntligen till ett slutbetyg. Jag tänkte att jag skulle nu kunna bli en lärare på högstadiet men csn var väl inte riktigt med på min dröm. Så jag fick ett sommarjobb inom hemtjänsten. Och va kul jag hade hela sommaren. Jag har hela tiden hört att hemtjänsten var det värsta man kunde jobba med men det passade mig perfekt.
Mot slutet av sommaren sökte jag en vik tjänst som jag till min förvåning fick. Så nu gjorde det inget att jag inte kunde plugga. Jag fick världens underbaraste människor som jobbarkompisar och härliga brukare.
En dag, när jag var på jobbet på väg till en brukare, körde en bil väldigt vingligt framför mig och min kollega. Vi valde att stanna till för att fråga hur det stod till och om det fanns något vi kunde göra. Mannen hade fått ett blodsockerfall men bara han fick i sig lite socker så skulle allt bli bra. Kvinnan i bilen var lite omskakad och smått chockad när vi stod och pratade så jag pratade lugnt med dem båda. Då kommer det en stor lastbil rakt emot oss. Jag vinkar till honom att byta fil för att han inte skulle köra rätt in i bilen vi stod vid. Han uppfattade tydligen inte detta utan körde rakt in i mannens bil. Jag försöker springa till diket men hinner bara till fronten av deras bil innan lastbilen kör på deras bil och jag flyger ner i diket. Jag landar med ansiktet först i diket som är fullt med stenar. Jag landar till slut på ryggen och tar mig direkt för ansiktet där jag nu har världens blodutgjutning och skriker aj aj aj hela tiden tills jag hör mig kollega skrika mitt namn och jag kan höra chocken och skräcken i hennes röst. Jag lyckas lugna ner mig så pass att jag kan säga till henne att jag lever och att hon måste ringa våra andra kollegor för att berätta vad som hänt. Under tiden har jag en stor rädsla över att en av bilarna ska rulla ner från vägkanten och hamna över mig. När det nu kommer en massa folk till platsen som försöker hjälpa till får jag höra att lastbilschauffören sett oss men inte kunde göra något och att kvinnan jag för ett par minuter sedan pratat med har dött. Mannen ligger på vägbanan och har öppna sår i båda benen. Sen händer det massor på en gång. Brandmän, ambulansförare och poliser kommer till platsen och jag blir snabbt omhändertagen. Fick en halskrage, som är hur oskön som helst, medicin mot illamående, in i en ambulans, åka till akuten i Linköping där nästan alla kläder klipptes av. In i en röntgen för att se att jag inte hade några större skador inuti kroppen. Under tiden som röntgensvaren blev klara kom min mamma och 2 av mina systrar till akuten. Allt slutade med att jag fått en hjärnskakning och en kraftig stukning i foten som jag nu inte kunde gå på. En natt på kava och massa tårar när ingen såg. Hela denna händelse skojade jag med alla för att ingen skulle se att jag mådde dåligt. 2 Veckor efter olyckan slog det mig att jag kunde ha dött i denna olyckan. Antar att det var chocken som släppte då. Första gången jag var ute och körde efter olyckan bröt jag ihop totalt när det kom en lastbil bakom mig. Än idag tycker jag att det är väldigt otäckt att möta en lastbil men ännu värre är det när de kör bakom mig. Då känner jag paniken kommer och jag vill egentligen köra så fort jag kan ifrån lastbilen.
En månad efter denna olycka kom nästa smäll...jag åker in till vårdcentralen för att jag har ont i ryggen och vill gärna få lite värktabletter mot smärtan och jag blir efter några blodprover skickad direkt till akuten eftersom läkaren misstänker blodpropp i lungan. Väl där bekräftas hans misstanke men det är inte bara en propp utan flera i båda lungorna. Blir då inlagd i 2 dagar och måste äta blodförtunnande i 1 år. Jippie....
Nu hoppas man ju att lastbilschauffören ska få ett straff för att han körde in i bilarna och dödade en kvinna och skadade 3 andra människor men tydligen får han inget straff för det heller. Han ljög om att han försökt bromsa och väja och att ekipaget åkt in i bilarna. Men bromsspåret börjar först efter olyckan och jag såg hur hans front träffade mannens bil. Jag ser hur han träffar bilen varje dag och jag känner hur jag flyger och hur jag träffar dessa stenar med ansiktet varje dag. Så hur han kan vara så jävla feg och ljuga när han har dödat en människa och skadat 3 andra undgår mitt förstånd.
Det är tur att jag har så många människor omkring mig som stöttat mig i allt detta. Älskar er alla.
Detta blev ett långt in lägg men ett år är väldigt långt =)
Kom ihåg. Livet kan förändras på en sekund så snälla ta vara på den tiden du har har och säg det du vill ha sagt till alla du älskar innan det är försent.
Var nu rädda om er.
Mot slutet av sommaren sökte jag en vik tjänst som jag till min förvåning fick. Så nu gjorde det inget att jag inte kunde plugga. Jag fick världens underbaraste människor som jobbarkompisar och härliga brukare.
En dag, när jag var på jobbet på väg till en brukare, körde en bil väldigt vingligt framför mig och min kollega. Vi valde att stanna till för att fråga hur det stod till och om det fanns något vi kunde göra. Mannen hade fått ett blodsockerfall men bara han fick i sig lite socker så skulle allt bli bra. Kvinnan i bilen var lite omskakad och smått chockad när vi stod och pratade så jag pratade lugnt med dem båda. Då kommer det en stor lastbil rakt emot oss. Jag vinkar till honom att byta fil för att han inte skulle köra rätt in i bilen vi stod vid. Han uppfattade tydligen inte detta utan körde rakt in i mannens bil. Jag försöker springa till diket men hinner bara till fronten av deras bil innan lastbilen kör på deras bil och jag flyger ner i diket. Jag landar med ansiktet först i diket som är fullt med stenar. Jag landar till slut på ryggen och tar mig direkt för ansiktet där jag nu har världens blodutgjutning och skriker aj aj aj hela tiden tills jag hör mig kollega skrika mitt namn och jag kan höra chocken och skräcken i hennes röst. Jag lyckas lugna ner mig så pass att jag kan säga till henne att jag lever och att hon måste ringa våra andra kollegor för att berätta vad som hänt. Under tiden har jag en stor rädsla över att en av bilarna ska rulla ner från vägkanten och hamna över mig. När det nu kommer en massa folk till platsen som försöker hjälpa till får jag höra att lastbilschauffören sett oss men inte kunde göra något och att kvinnan jag för ett par minuter sedan pratat med har dött. Mannen ligger på vägbanan och har öppna sår i båda benen. Sen händer det massor på en gång. Brandmän, ambulansförare och poliser kommer till platsen och jag blir snabbt omhändertagen. Fick en halskrage, som är hur oskön som helst, medicin mot illamående, in i en ambulans, åka till akuten i Linköping där nästan alla kläder klipptes av. In i en röntgen för att se att jag inte hade några större skador inuti kroppen. Under tiden som röntgensvaren blev klara kom min mamma och 2 av mina systrar till akuten. Allt slutade med att jag fått en hjärnskakning och en kraftig stukning i foten som jag nu inte kunde gå på. En natt på kava och massa tårar när ingen såg. Hela denna händelse skojade jag med alla för att ingen skulle se att jag mådde dåligt. 2 Veckor efter olyckan slog det mig att jag kunde ha dött i denna olyckan. Antar att det var chocken som släppte då. Första gången jag var ute och körde efter olyckan bröt jag ihop totalt när det kom en lastbil bakom mig. Än idag tycker jag att det är väldigt otäckt att möta en lastbil men ännu värre är det när de kör bakom mig. Då känner jag paniken kommer och jag vill egentligen köra så fort jag kan ifrån lastbilen.
En månad efter denna olycka kom nästa smäll...jag åker in till vårdcentralen för att jag har ont i ryggen och vill gärna få lite värktabletter mot smärtan och jag blir efter några blodprover skickad direkt till akuten eftersom läkaren misstänker blodpropp i lungan. Väl där bekräftas hans misstanke men det är inte bara en propp utan flera i båda lungorna. Blir då inlagd i 2 dagar och måste äta blodförtunnande i 1 år. Jippie....
Nu hoppas man ju att lastbilschauffören ska få ett straff för att han körde in i bilarna och dödade en kvinna och skadade 3 andra människor men tydligen får han inget straff för det heller. Han ljög om att han försökt bromsa och väja och att ekipaget åkt in i bilarna. Men bromsspåret börjar först efter olyckan och jag såg hur hans front träffade mannens bil. Jag ser hur han träffar bilen varje dag och jag känner hur jag flyger och hur jag träffar dessa stenar med ansiktet varje dag. Så hur han kan vara så jävla feg och ljuga när han har dödat en människa och skadat 3 andra undgår mitt förstånd.
Det är tur att jag har så många människor omkring mig som stöttat mig i allt detta. Älskar er alla.
Detta blev ett långt in lägg men ett år är väldigt långt =)
Kom ihåg. Livet kan förändras på en sekund så snälla ta vara på den tiden du har har och säg det du vill ha sagt till alla du älskar innan det är försent.
Var nu rädda om er.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)