Nu får det vara bra. Sen oktober har det varit bilolycka, lungemboli, polisförhör, cancerdiagnos, självmord, operation för cancern, rättegång och begravning. Många händelser på bara 5 månader.
Och sen har man en chef som anser att man bara ska prata om det ett par ggr sen ska man lägga allt detta bakom sig. Hur ska man göra det när man ser en lastbil komma emot en nästan dagligen? Tankar på den som mördade och den som dog? Eller tankar på min kusin som valde att avsluta sitt liv endast 23 år gammal? Rädslan att man kanske blir skadad så illa så man blöder massor pga blodförtunnande?
Massor av tankar går runt i mitt huvud och jag önskar att alla tankar bara kunde ta en semester och komma tillbaka en och en så jag kan få bearbeta dem en i taget.
Tanken på att gå utanför dörren får mig att gråta utan anledning, smärta i bröstet och blir trött bara av att ta mig halvvägs från punkt A till punkt B. Önskar verkligen att jag bara kunde få vara ensam och få sova hela tiden för jag orkar verkligen inget verken fysiskt eller psykiskt.
Men så länge jag kan ta mig ur min säng så antar jag att man måste fortsätta le och försöka vara som vanligt...
Mest synd är det om barnen som inte kan fatta varför deras annars så glada, skämtsamma och skrattande mamma bara sitter och gråter och inget orkar.
Jag undrar hur länge det tar tills någon verkligen fattar hur trött och dåligt jag mår.
Så jag hoppas att ni som läser detta verkligen frågar hur era kära mår och vågar se hur de verkligen mår...först då kan ni kanske hjälpa de som drabbats av deppression.
Ta hand om er och era kära
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar