Nu är det dax att göra något...

Nu när det värsta från förra veckan har gått över och jag börjar må lite bättre igen så ska jag även försöka ta tag i min vikt. Dels för att orka med mitt jobb som jag tycker är så kul men även för att orka hänga med både i min dotters och barnbarns tempo.
Jag har ju faktiskt lyckats tidigare att gå ner lite i vikt för många år sedan men som livet varit
de senaste 5 åren så har inget funkat men nu kanske det börjar vända...
Så nu ska jag börja på måndag då jag antar att hela helgen kommer gå i ett då jag jobbar långa dagar båda dagarna.

Jag har även börjat tycka att det är roligt att handarbeta igen så nu ska jag även försöka mig på nya projekt inom det området. Så om något skulle bli klart av alla mina projekt så kommer det bilder.

Hoppas att ni har det bra där ute och ta hand om er.

Kram från mig

Hur mycket mer ska hända?

Nu får det vara bra. Sen oktober har det varit bilolycka, lungemboli, polisförhör, cancerdiagnos, självmord, operation för cancern, rättegång och begravning. Många händelser på bara 5 månader.

Och sen har man en chef som anser att man bara ska prata om det ett par ggr sen ska man lägga allt detta bakom sig. Hur ska man göra det när man ser en lastbil komma emot en nästan dagligen? Tankar på den som mördade och den som dog? Eller tankar på min kusin som valde att avsluta sitt liv endast 23 år gammal? Rädslan att man kanske blir skadad så illa så man blöder massor pga blodförtunnande?

Massor av tankar går runt i mitt huvud och jag önskar att alla tankar bara kunde ta en semester och komma tillbaka en och en så jag kan få bearbeta dem en i taget.

Tanken på att gå utanför dörren får mig att gråta utan anledning, smärta i bröstet och blir trött bara av att ta mig halvvägs från punkt A till punkt B. Önskar verkligen att jag bara kunde få vara ensam och få sova hela tiden för jag orkar verkligen inget verken fysiskt eller psykiskt.

Men så länge jag kan ta mig ur min säng så antar jag att man måste fortsätta le och försöka vara som vanligt...

Mest synd är det om barnen som inte kan fatta varför deras annars så glada, skämtsamma och skrattande mamma bara sitter och gråter och inget orkar.

Jag undrar hur länge det tar tills någon verkligen fattar hur trött och dåligt jag mår.

Så jag hoppas att ni som läser detta verkligen frågar hur era kära mår och vågar se hur de verkligen mår...först då kan ni kanske hjälpa de som drabbats av deppression.

Ta hand om er och era kära